Not Much Fun in Stalingrad

Hiatus

2009-02-08T00:12:00.001+01:00

Bloggen går i ide på obestämd tid.

Auf Wiedersehen!

//The Fat Controller

Ronald McDonald vs. Speedee.

2009-02-03T19:54:00.006+01:00

Alla nuförtiden känner till McDonald´s Ronald McDonald men hur många känner till Speedee?

Speedee fanns med från starten 1940. Han skulle ge en känsla av att leverera maten snabbt. Eftersom bröderna Dick och Mac Mcdonald i princip uppfann snabbmatsindustrin ansåg allmänheten att Speedee levererade - han var ingen bluff.

I början av 60-talet ersattes Speedee av den nuvarande McDonaldsloggan ("M") och av clownen Ronald McDonald. McDonald´s ville bredda sig och rikta sig mer till en yngre publik, därför skapades Speedee.

Jag är inte tillfreds med någon av McDonald´s figurer. De är något läskigt över dem, nästan psykotiskt. Speedee är surrealistisk med sitt märkliga huvud och överdrivet servila sätt. Och Ronald är inte mycket bättre. Han är nästan ännu värre eftersom han har skapats för en ung publik.

Hallå alla barnfamiljer - Tryck i er en massa färdigtuggade kalorier med vår stora clown! Mcdonald´s strategi känns unken, helt klart.

Nu har jag det - in med gamla goda Speedee och ut med Ronald. Det känns så skönt när det klarnar på bloggen, när vi kommer vidare.

Har någon sett min yuppienalle?

2009-02-01T23:37:00.010+01:00

Nästa år är det 20 år sedan den brittiska matematikern Tim Berners-Lee hackade fram Internet (egentligen "World Wide Web") som vi känner det. Tänkte därför teknikblogga lite framöver om den häpnadsväckande snabba utvecklingen. Håll utkik.

För er som inte var med - "Yuppienalle" var ordet på de tegelstenar till bärbara telefoner som 80-talets unga börsslynglar släpade runt på. Det var bara de som hade råd.

I början av 90-talet kom krisen och många unga finansvalpar fick ekonomiska problem. Det lustiga var dock att ordet yuppienalle levde kvar långt in på 90-talet. Även om telefonerna blev billigare och fler fick tillgång till dem.

Jag erkänner, även jag pratade ibland om yuppienallar. Och jag var förhållandevis sen med att skaffa en mobil (tror det skedde 1997). Då borde det rimligtvis varit en klart mossig benämning.

Så varför levde ordet kvar? Det är verkligen inte vackert. Jag tror att åtminstone jag tyckte att mobilen var en lite larvig nymodighet - vem behöver en telefon att ringa i hela tiden? Säkert bara snobbar som snabbt måste investera sina pengar.

Tiderna förändras. Nu gör jag inget annat än knappar på min nya imponerande iPhone. Och det skulle inte falla mig in att kalla min nya Precious för yuppienalle.

En hälsning från SVT:s Popcirkus och Alejandro Fuentes Bergström

2009-01-20T13:25:00.002+01:00

Flygplatsbetraktelser - del 1.

2009-01-17T22:37:00.010+01:00

Att besöka Bangkoks flygplats Suvarnabhumi är en på en gång berusande och skrämmande upplevelse.

Stressade människor springer för att nå fram till terminalerna och de angränsande flygen och det är ganska kaotiskt. För att komma till terminalerna måste passagerarna nämligen gå en ganska lång promenad genom den långsmala flygplatsen.

Promenaden är kantad av lyxkonsumtion. Hugo Boss, Coco Chanel, Chivas Regal och andra eleganta varumärken blänker uppfordrande i ögonvrån under den hastiga promenaden. Allt är exakt symmetriskt och välregisserat. Affärer längs sidorna av gången och i mitten ligger identiska restauranger på rad. Restaurangerna är strömlinjeformade och ger ett sobert och smakfullt intryck.

Det är lite som att besöka ett Ikeavaruhus i kubik. Ni vet, alla måste följa Kamprads labyrint för att nå fram till kassorna. Syftet är givetvis att vi ska konsumera så mycket som möjligt på vägen.

Jag får plötsligt känslan av att befinna mig på ett stort museum. Att jag har inträtt i något som verkligen inte kommer att finnas om 20 år. Lyxkonsumtion, nöjesflyg och onödiga affärsresor som på sikt ger så enorma klimatkonsekvenser att de ofrånkomligen kommer att inskränkas. Känslan av att leva på lånad tid överväldigar.

Efter en promenad på över 30 minuter sitter jag i planet som precis ska lyfta. Mina civilisationskritiska tankar är som bortblåsta. Nu är jag bara uppfylld av det häftiga i att sitta i en blänkande metallkropp som snart kommer att röra sig riktigt snabbt tiotusen meter upp i luften.

Tror att min reaktion är djupt mänsklig. Vi vill ha allt skoj nu. Beklagligt men tyvärr nog alltför sant.

Varför blonderar sig tyska män?

2009-01-17T21:15:00.002+01:00

Ok. Fördomar tror ni. Men faktiskt, rör man sig utanför landets gränser och träffar tyska män är de, till högre grad än andra nationaliteter, blonderade.

Vad beror det på? Att det skulle vara en förbjuden omedveten freudiansk längtan efter ett ariskt utseende är så provocerande och dumt att jag väljer att inte fördjupa mig i det påståendet.

Men Hitlertiden kanske ändå har någon del i för förklaringen. För vad hände efter 1945? Jo, i och med förintelsen blev tyskarna ett folk med en astronomisk moralisk skull att bearbeta.

Och vad hände med den tyska mansbilden? Efter den onde med mustaschens fall infann sig ett stort vakuum. Visst, det är snart 65 år sedan krigsslutet och den yngre generationen distanserar sig alltmer från det faktum att Tyskland kvaddade Europa och utrotade miljoner och åter miljoner människor. Men, kan det inflikas, med tanke hur extremt Hitlerregimen agerade är 65 år inte en så lång tidsrymd.

Det måste med andra ord fortfarande vara förvirrande att vara tysk - och tysk man i synnerhet. Så när allt kommer kring kanske det inte är så konstigt att de blonderar sig. Men med tanke på att Hitler ville göra hela världen blond är blonderingsivern inte bara djupt smaklös utan tyder dessutom på ett klart aningslöst och historielöst beteende.

Så du tyske man - tänk till nästa gång du går till frisören!

Utflyktsmål: Spårvägsmuseet

2008-12-29T21:28:00.008+01:00

Tar man buss nummer 2 från Slussen mot Sofia och åker riktigt långt så kommer man till SL:s spårvägsmuseum, numera också kombinerat med ett leksaksmuseum.

Varför åker man dit då? Jo - det är såklart skoj för de små, som kan åka miniatyrtåg, sitta i förarstolen på en gammal buss, eller för de mindre fordonsintresserade barnen - titta på ett uppträdande med en trött trollkarl. Men mest är det här en tripp för alla vuxna som blir nostalgiska över en tid då allting inte var så jävla tillfixat, innan lattekultur, homestaging, Blondinbella och Filippa Reinfeldts lätt obehagliga prat om "människor". Här har det troligen sett likadant ut sedan 70-talet, och det märks att det är SL från förr som driver verksamheten.

Lite bilder blev det, håll till godo:

Under julens svullande hann jag inte bli naturligt hungrig en enda gång på fyra dagar. Efter det kändes det sunt, ja härligt, att mötas av en tom kyldisk á la Krakow 1984. Men lite ljuger jag allt. I caféet fanns faktiskt surt bryggkaffe på termos och en Delicato-orgel också.

En stämningsfylld bussinteriör från 60-talet. Ett slags Dark room i museets regi, för bussentusiaster som vill känna hur det pirrar till lite när en ny medtrafikant "kliver på".

Över till leksaksmuseet: En härlig slogan från den tyska modelljärnvägsjätten:
"Märklin HO - Die Modeleisenbahn mit dem klaren System"

Tyskarna - vilket folk, vilken effektivitet, vilka leksaker!

Point-of-view-projektioner är the shit och flitigt använt i de olika utställningsmiljöerna. Så här kunde det se ut när man tittade genom ett bussfönster i Stockholm 1969. Åhlens till vänster och SEB-huset föröver. Men inget Teknikmagasinet på höger sida - var köpte de sina iPods på 60-talet?

Min son moonlightar som retro-spärrvakt, och njuter av den tidstypiska arbetsmiljön - dit Connex och Veolias kladdiga moderniseringar ännu inte nått. Se så stora biljetterna var då - och hur de sen krympt till ett sketet sms. Hur kunde vi låta detta hända?

Mera Märklin: En utopisk tysk framtidsvision där alla tågsorter lever lyckliga tillsammans, sida vid sida, upphöjda på olika konstgjorda terasser. Och över alltihop en klarblå himmel med fjäderlätta moln.

"Prevent that tragedy!!"

2008-12-15T21:22:00.003+01:00

Budskap:

Om 17-åriga tjejer bara lät bli nätdejtandet - och eehh... t-banan.. så skulle de inte bli våldtagna.

Eller?

I en bättre värld...

2008-12-15T21:17:00.003+01:00

...så skulle det vara en jul-cd med DEVO istället!

La Toya Jackson på COPS!!

2008-12-15T20:41:00.009+01:00

Eftersom det inte går att ta skärmdumpar från analog tjock-tv än så är det så här det får bli ibland.

Men till saken: Min familj och jag tycker mycket om att se efterblivna amerikaner få sina fiskar varma tack vare rådiga insatser från kompetenta polismän och poliskvinnor. Och COPS levererar nästan alltid. Men härom kvällen: WTF?

Att springa omkring och SWAT-a sig i mörkret med en ansiktsuppbyggnad som inte direkt är "structurally sound" kan inte vara tillrådigt (vad händer om hon råkar springa in i något!?), och kan inte heller vara särskilt varumärkesbyggande för stackars La Toya. Mest synd är det dock om den riktiga polisen som var tvungen att åka runt med en tredje klassens Jackson-kändis en hel kväll.

Ett konsttips

2008-12-14T00:26:00.019+01:00

Var på vernisagen på Botkyrka konstalls nya utställning idag. Det är en vän till mig, Marcus Mårtensson, och Valeria Montti Colque som ställer ut. De har fått hjälp av den nigerianske konstnären Dilumprizulike som anses vara "en av de 50 mest kreativa på afrikas kontinent."

Marcus och Valeria skapar konst av gammalt bråte som bildar någon form av deformerad verklighet. Utställningen smälter samman deras olika uttryck till en imponerande helhet. New Yorks Warhol möter Dali i uppdaterad form. Eller nåt. Jag skulle kort och gott kalla det hela "Pixieskonst" (om ni kommer ihåg den gamla gruppens omslag). Eftersom the Pixies är en av mina favoritartister är det inte illa.

Det är med andra ord riktigt Good Skit, som Marcus skulle säga, don't miss!

Utställningen varar till och med den 14 mars.

Kolla in mer av deras grejer : här och här!

Om Jonathan Demmes "Rachel Getting Married"

2008-12-02T21:19:00.015+01:00

Jag fortsätter att långsamt spjälka det här årets upplaga av Stockholms Filmfestival.

Rachel Getting Married innebär Jonathan "Silence of the Lambs" Demmes storartade återkomst till långfilmsdramat efter flera dokumentärprojekt de senaste åren. Jenny Lumet, regissören Sidney Lumets dotter, manusdebuterar här med en historia som är feel good och klump-i-magen omväxlande. Det är intelligent, dialogtätt mainstreamdrama.

Handlingen:
Kym (Anne Hathaway) återvänder efter en lång vända på avgiftingsklinik till föräldrahemmet för att bevista storasysterns Rachels (Rosemarie DeWitt) bröllop. Kyms långvariga drogmissbruk har åsamkat familjen Buchanan stor hjärtesorg genom åren, och även om pappa Paul (storartat spelad av Bill Irwin) tar emot henne med öppna armar så finns inte tilliten där.
Gamla svek förlåts inte så lätt, och Kyms återkomst ses inte med blida ögon av Rachel, som på sin stora dag än en gång ser hur uppmärksamheten riktas mot lillasystern.

Förutom många fina skådespelarinsatser finns här ett stort antal individuella - i brist på ett bättre ord - uppträdanden från riktiga original, genuina personligheter plockade från Jonathan Demmes bekantskapskrets och filmprojekt de senaste åren. Man håller tal, man spelar musik, man sjunger, man gråter. Hela bröllopsfesten blir till en scen där Fab Five Freddy, Demmes gamle beskyddare Roger Corman och Neil Youngs "Unknown Legend" är självklara beståndsdelar i en stor underbar doku-skakig gegga.
Vilket stjäl en del uppmärksamhet från - och blir en välbehövlig motvikt till - vad som är en stor familjetragedi med en frånvarande mor, en missbrukande lillasyster, och familjen Buchanans djupt saknade lillebror Ethan, "he who lives in our hearts, and never pays any rent". Festen blir här ett slags utopi där vi alla kan leva tillsammans och förlåta allt, i alla fall för en liten stund.

Humorn, de galna inbrytningarna och det stora, udda persongalleriet hindrar den jovialiska - och ofta mycket charmiga - multikultimiljön i filmen från att kännas duktigt liberal och politiskt korrekt. Och Cinéma Verité-stilen fungerar extremt väl i festens mitt. Rachel Getting Married är ingen arty filmvetarfilm, även om undertecknad kan gotta sig åt släktskapet med Robert Altmans myller av karaktärer eller de livsbejakande uppträdandena i Milos Formans underskattade generationssatir Taking Off.

Om Ruben Östlunds "De ofrivilliga"

2008-11-25T08:57:00.007+01:00

Jag sammanfattar det så här: jag tror inte att jag kommer att se en bättre eller mer relevant film på Stockholms Filmfestival i år.

Vad det handlar om är absolut gehör - ett naturligt och oforcerat sätt att gestalta det mänskliga i filmens form. Han får det att verka så lätt, Ruben Östlund, det som är det allra svåraste för hans svenska regissörskollegor.

Dessutom är "De ofrivilliga" bitvis fruktansvärt rolig, ibland så att det gör ont

Se den fina Östlund-intervjun i SVT:s Kobra nedan:

Be inspired? Not.

2008-11-23T12:12:00.013+01:00

Spandau Ballet var en pionjärgrupperna i den så kallade New Romanticsrörelsen i början 80-talet. De hette först The Makers, men efter ett besök i Spandaufängelset bytte de namn till Spandau Ballet. Deras namn syftade på de spasmer nazistförbrytarna gjorde när de hängdes i fängelset efter Nürnbergrättegångarna.

Alla hade inte lika kul som killarna i Spandau Ballet när de besökte Spandaufängelset. Rudolf Hess, till exempel, satt längst. Även om han ansågs galen insisterande ryssarna på att han skulle vara kvar i fångenskap. Sista tiden var Hess den enda fången i Spandaufängelset. När han dog 1987, 93 år gammal, revs fängelset. Bråtet från fängelset skyfflades förresten ner i atlanten. Alla ville undvika att fängelset skulle bli en vallfärdsort för nynazister.

Lite kul är det allt.

2008-11-22T22:25:00.002+01:00

The way I live now

2008-11-14T20:20:00.011+01:00

Lättskött vuxenfrisyr. Det är så det kommer vara nu. Det blir bäst så här - det vet jag av erfarenhet. Jag vill att människor ska tänka:

"Han tar ansvar för sin frisyr, den där. Man kan lita på honom, han låter ingenting skena iväg. Han vet hur man hindrar saker från att balla ur. Han löste en svår frisyrsituation. Varför har vi inte gjort honom till chef än? Obegripligt. Jag stressar av som fan bara genom att sitta här och titta på hans lättskötta frisyr. Fuckin' A."

Lambchop "Nashville Parent"
The Modern Lovers "Dignified and Old"

Tron - Enter its World!

2008-11-08T19:10:00.020+01:00

Det blir ingen filmfestival för mig i år. Har varken tid eller råd. Och ska jag vara helt ärlig ser jag helst gammal film. Det var liksom bättre förr. Kanske låter jag som en gammal sur gubbe (som den gamla ägaren av kvartersbion..). Men det är lika bra att inse; hur många nya grepp kan man ta om säg 50 år inom filmkonsten? Att bara blåsa på med ångest, våld och sex, som dagens seriösa filmskapare till så stor del gör, tycker jag börjar bli passé och ganska ointressant.

Nu ska vi dock prata klassikern Tron från 1982. Den kom förresten samma år som Bladerunner (se tidigare Blogspot). Tron floppade rejält och Disney gjorde en brakförlust. Den handlar om en programmerare (Kevin Flynn) som blir fast i sitt egenhändigt skapade dataspel. Han blir förvandlad till den första binära "usern" av den onda nya superdatorn (Master Control Program). Flynn blir någon form av gladiator som måste besegra datorn inifrån.

Tron är en bra film. Den fokuserar på mjukvaran när de flesta hade ett dimmigt begrepp om vad det var (Microsofts första buggiga Windows 1.0 såg dagens ljus först 1986). Den är också en direkt föregångare till filmen Matrix, i sin fokusering på skuggvärlden (i Tron den digitala världen) och den verkliga världen. Tron har både roliga arkadscener, dvs anmimerade biljakter, och en massa tekniskt-filosofiskt snack. Den har dessutom bra skådisar ett snyggt och kraftfullt foto.

Men roligast med Tron är att de riktigt nördiga och duktiga programmerarna är som besatta av Tron. "Tron, Tron, Tron" - inget annat gäller! De avgudar de nyskapande effekterna och gillar dessutom datasnacket. De som suttit och hackat kod sedan 80-talet hade filmen Tron som en viktig markör för hur långt den digitala utvecklingen kunde gå.

Så se Tron med hackerglasögon, som en förebådare av den digitala revolutionen. Även om man inte gillar tekniska datagrejer är ju förresten datakillarna ett fenomen i sig. Jag menar; Gates är ju den ultimata nerden som har lyckats! Innan han började skänka bort sina pengar var han världens rikaste man. Det hör liksom till allmänbildningen att känna till vad datakillarna gillar, i det här fallet Tron.

Och räcker inte det, tänk att man både får se 80-tals legenderna Jeff Bridges (bla 8 miljoner sätt att dö från 1986), Bruce Boxleitner (Macahans) och Barnard Hughes ("the Exentric Grandpa" i The Lost Boys, 1987) i samma film! Helt klart 80-tals nostalgi.

Trailern för er som är så nyfikna att ni inte kan vänta:

http://www.youtube.com/watch?v=3efV2wqEjEY

November Spawned a Monster

2008-11-08T17:18:00.007+01:00

En deppig dag. Det är lördag men känns som söndag.

Jag har rensat avloppsbrunnen i badrummet och shoppat på Svenskt Tenn (se bild).

Min hals känns som om någon skrubbat den grundligt med stålborste, och sedan använt den som skorsten i någon trevlig brunkolseldad fabrik.

Dessutom har Gospland, lite chockerande, drämt till med tre postningar på raken här på bloggen. Men så har han också precis kommit tillbaka från en lång Norrlandsvistelse under vilken han enligt uppgift har varit "avskuren från omvärlden". Så nu är han här med uppladdade batterier och en irriterande pigg uppsyn. Utan småbarn och heltidsjobb så kommer han ta över den här bloggen fullständigt med sina ambitiösa madman-blocktexter.

What have I done?

Lita inte på den här mannen!

2008-11-08T16:11:00.022+01:00

Undertecknad för en slackertillvaro just nu. Han arbetar inte 9 to 5. Ändå har jag haft väldiga problem med leveranser från UPS, världens största budfirma. Deras policy är att de levererar sina varor mellan 9-17 vardagar - utan att ringa innan! Det går bara att bestämma dagen för leverans. Jag antar att fler har haft det här problemet. Jobbar man vanlig heltid måste deras regler vara ett skämt.

Men det var fler saker som komplicerade mitt fall. Jag skulle betala 437 kronor i tull kontant vid leveransen (en räkning kunde inte ges i förväg). Detta innebar att jag var tvungen att vara hemma hela tiden mellan 9-17. Jag kunde t ex inte skriva en lapp på dörren om att de kunde lämna godset vid dörren.

Jag kunde alltså inte gå till ICA eller tvättstugan, då skulle de bara lämnat en lapp i brevlådan om nytt leveransdatum. Sådan flexibilitet har inte skådats sedan Stalins 5-årsplaner.

Hur har det blivit så här? Jo, för att posten till stor del har delegerat kärntjänsten paketleverans till främst UPS (och andra skumma budfirmor). Detta som ett viktigt led i den stora och ärofulla marknadsanpassningen av posten under 90-talet. Förändringarna, lovande man, skulle spara mycket skattepengar och effektivisera verksamheten.

UPS i USA levererar vardagar mellan 9-17 till receptioner på olika företag (jag antar att receptionen ringer till de anställda när paketet kommer) .UPS överför alltså, helt utan modifiering, sina villkor till den svenska konsumentmarknaden. Med konsumentnyttan totalt utraderad. Det kallar jag en fantastisk avregleringsmanöver, posten!

Och det visar också hur flexibelt och lyhört världens största budfirma beter sig. Kort sagt, är man så stor som dem är det stordriftsfördelar som gäller (dvs slå ut de fasta kostnaderna på maximalt antal enheter). Därför agerar UPS likadant världen över. Konsumenten bryr man sig inte om, vilket är ett rationellt marknadsekonomiskt beteende. Rationellt i den meningen att beteendet genererar mest vinst för UPS aktieägare.

Ett belysande citat av den onde

2008-11-03T16:02:00.006+01:00

Det talades om kinesernas flit på bloggen. I den utmärkta filmen Undergången (Der Untergang) är en av Hitlers sista kommentarer: "De dekadenta västmakterna kommer att bli besegrade av de disciplinerade folken i öst". Så sant, även det blindaste hönset genom tiderna kunde tydligen picka åt sig ett korn.

The State of Things

2008-11-01T16:31:00.002+01:00

Eftersom nyhetsbyråerna är svältfödda på information om vad som försiggår i mitt hushåll så tänkte jag "släppa" följande godbitar:

Jag har:

- Sålt bilen, som var världens sämsta investering (bilar lär ju alltid vara det). Känns fruktansvärt skönt, vi bor ju numera vid tunnelbanan och det hela var inte försvarbart längre. En ekonomisk huvudvärk mindre, inte minst. Som bilägare tvingas man ständigt plocka upp diverse tvålar, för att använda en mättafår. Jag säger inget mer. Det kan hända att jag får äta upp det här tilltaget om barn nr 2 kommer en vacker dag.

- Blivit bestulen på min plånbok, efter ett besök med barnvagn på H&M. Jag måste ha varit en riktig sitting duck, en tankspridd vabbande Professor Kalkyl med plånkan i ytterfickan. Märkte inget av själva stölden förrän cirka en timme senare när det var dags att betala nästa grej. Jag ringer banken och får reda på att någon försökt handla för stora belopp, men slagit fel pinkod för många gånger. Puuh. Sedan återstod leg, körkort och diverse annat som behövde spärras.
Om det finns något lustigt med den här incidenten så är det att jag bara ett par dagar tidigare klagade över min slitna omoderna plånbok och hur jag borde skaffa en ny. Freaky, eller hur???? (Kuslig och desorienterande therminmusik hörs i bakgrunden)

- Tappat mitt SL-kort. Jag börjar nu känna mig som en sån där "papperslös" som anarkisterna alltid skriker om i sina tal på första maj. Jag börjar också känna att det här är en del av en ambitiös plan - utom min kontroll förstås - som innebär att jag börjar göra mig av med mina materiella ägodelar en efter en. Försöker någon säga mig något här?

- Bokat in ett mördande Filmfestivalschema åt mig och min kusin, Arkitekten. Hämtade ut biljetterna igår. Jag har för övrigt sagt åt honom att han borde börja blogga här, men han har hittills varit avvaktande. Watch this space.

En riktig pluggistjej!

2008-10-24T15:33:00.004+02:00

Från anslagstavlan på ICA Hägerstensåsen. Det är ju helt klart att flitiga kineser kommer ta över världen medan vi övriga bag-in-boxar oss till sömns. De är beredda att jobba ihjäl sig för att få det trygga Svenssonliv som vi är så hjärtligt trötta på. Och bara en sån grej: de har tysta och ordentliga tjejer!

Emo med Entourage

2008-10-20T22:01:00.004+02:00

Gårdagens avsnitt bekräftade det som är common knowledge vid det här laget: Entourage är jordens salt och det betyder att man inte kan leva utan. I scenen ovan hotas den stormiga men djupa vänskapen mellan Vincent Chase och Ari Gold till tonerna av Radioheads "Fake Plastic Trees". Låten når sitt emo-crescendo i soundtracket när Vince och grabbarna strax därefter, precis innan eftertexterna, sitter på ett privatjet fyllt med fotomodeller på väg till Hawaii.

Obetalbart

2008-10-17T11:08:00.006+02:00

Kan han inte uppföra sig lite majestätiskt någon jävla gång.

Eller åtminstone tänka en sammanhängande tanke från början till slut.

Ny laddning böcker att läsa

2008-10-17T10:46:00.001+02:00

Högt och lågt

2008-10-15T10:08:00.003+02:00

Älskar The Independent och deras ambitiösa sajt. Högklassig nyhetsfördjupning från hela världen, men även såna här härliga notiser.

http://www.independent.co.uk/life-style/health-and-wellbeing/health-news/why-some-women-dont-scrub-up-as-well-as-men-961404.html

Seriös ekonomijournalistik när man bäst behöver den

2008-10-13T13:01:00.001+02:00

Eskapism för oss som äger våra hem

2008-10-12T01:14:00.010+02:00

Fallande bostadspriser, hjälp guldtackorna vi bor i sjunker i värde! Men dagens upplevelse från Fredells byggvaruhus (vid Hammarby Sjöstad ni vet) kan kanske muntra upp. Iof säkert jättetråkigt för er som bor i hyresrätter - eftersom ni inte måste fixa allt själva - men ni får stå ut. Det är trots allt oss guldtackespekulanter det är synd om i dessa finanskrisens tider. Våra dollarhjärtan slår snabbt lika snabbt som kollibrihjärtan just nu.

Kollade in Fredells korvkiosks meny. Jag fastnade för följande:

Litet kaffebröd 15

Mellanstort kaffebröd 20

Stort kaffebröd 25

Kommentar; ordet kaffebröd konnoterar så mycket svensk socialrealism och arbetarmentalitet att självaste tråkighetsgurun Roy Andersson ligger i lä. Arbetare verkar besatta av kaffe och bulle; det verkar viktigare än mat och annat strunt. Och på Fredells är det nästan fråga om en kaffebrödsfetischism, eller vad säger ni? "Hej, jag skulle vilja ha ett mellanstort kaffebröd, ett litet kaffebröd och två kaffe tack". Skulle beställt det och förbrödrat mig med arbetarna men kom mig aldrig för. Någon annan kanske är mer försigkommen.

Vad jag beställde? En kaffe med mjölk, en kokt kryddad korv med en stor portion bostongurka, senap och ketchup och rostad lök för 40 kronor. Man är ju rebell.

You can never go home again!

2008-10-11T23:04:00.003+02:00

Jag minns när Martin Gelin recenserade Big Beat-samlingar i Nöjesguiden i mitten av 90-talet. Då tyckte jag att han var en fjant. Nu är han bra mest hela tiden. Har varit i flera år. Hoppas han aldrig kommer hem från USA.

http://blogg.svd.se/newyork

På de sju haven: Ångpannor och poesi

2008-10-07T13:59:00.012+02:00

En som - precis som Errol Flynn - gick till sjöss i unga år var vår egen Harry Martinsson. I "Kap farväl" (1933) minns han sin ungdoms storartade äventyr på oceanerna. Emellanåt åstadkommer han stor litteratur med havet som spegel och resonansbotten för sin stora författarbegåvning. Martinsson utnyttjar havets poetiska, metaforiska dimensioner nästan till bristningsgränsen, men det blir ofta mycket vackert. Och romantiserande, så klart.

Historierna i Kap farväl skrevs från början för att få plats på en helsida i Stockholmstidningens söndagsbilaga - därav den komprimerat strikta, emellanåt nästan syrefattiga formen. Boken gavs senare ut som en volym tillsammans med "Resa utan ände" som jag tyvärr inte läst. Harry Martinsson hade lungsot när han skrev, låg på sjukhus i perioder. Det var då sex år sedan han mönstrade av, men det märks inte boken. Kap Farväl utstrålar ett intensivt presens, vare sig handlingen utspelar sig till sjöss, eller vid landstigningarna i Brasilien, Afrika eller Amerika. Och hela tiden är det som att den gällande tidsepoken (1920-talet i detta fall) är en skjorta som blivit för liten för Martinsson. Kanske hela världen kändes för liten för honom.

Vad som främst lockar och förför mig i en sådan här bok är frihetskänslan i berättelsen. Visst har det att göra med resans och havets oändlighet. Gränslösa horisonter. Men också en frihet i underkastelsen - att underordna sig sjölivets hårda lagar och logik. Mördande stormar, smutsiga pannor, intriger. Loja dagar, heta dagar, dagar som aldrig riktigt tar slut. Det finns en förutsägbarhet och trygghet i att vi alltid möter det vi måste möta.

My Wicked, Wicked Ways

2008-10-06T10:35:00.002+02:00

Möts man av en poetisk programförklaring av den här kalibern när man öppnar en bok, så vet man att det kommer att vara värt besväret. Errol Flynns sanslösa liv utgör stoffet för en av de mest underhållande självbiografierna som någonsin skrivits.

Innan han kom till Hollywood vid 26 ålder hade han bland annat haft följande sysselsättningar:

Gratisätare, sexslav åt en äldre gift kvinna, bedragare, juveltjuv, misslyckad student, soldat, guldgrävare, dynamitfiskare, kolonisatör, slavhandlare, kopraodlare, slagskämpe, tuppfäktare, hasardspelare, mordåtalad, och mänsklig fårtestikelavbitare (!).

När han kom till USA och började jobba som skådespelare i mitten av 1930-talet så blev han typecastad som Errol Flynn med det irländska påbrået, och han fick bara sådana roller. Att han föddes i Australien och hade tillbringat större delen av sitt dramatiska vuxna liv under kringfarande former i Nya Guinea, Kina och Filippinerna, var det ingen som ville veta av. För vem skulle tro en man med ovanstående meritförteckning?

Arkitektoniskt smultronställe från 80-talet

2008-09-25T22:04:00.015+02:00

Tänkte ha lite tema på bloggen - alltid lika roligt. Börjar med lite arkitektoniska smultronställen i stan. Titta på fasaden på bilden och njut (bortse från pilarna och cirklarna). Komplexet Ringen - köpcentrum och bostadshus - vid Skanstull byggdes runt 1982, och är ett sådant fantastiskt misslyckande. Färgerna, balkongen, formen och fasadbeklädnaden - finns inte ett rätt helt enkelt! En stor beige betongkloss som vittnar om det identitetslösa lapptäcke som 80-talets arkitektur innebar. Man verkade kasta upp lite vad som helst, bara hjulen rullade och det blev lite business!

Allt var liksom möjligt under 80-talet. Alla drogs med, det var kanske ingen slump att både jag (som liten kille) och den store Bergman (förstås inte framför samma TV) satt och blev hänförda framför Dallas. Var väl samtidigt som Ringen byggdes förresten.

Ett litet resetips förresten för den som verkligen vill göra stan (dvs Stockholm) med närförorter - åk ut och kolla in skyskrapan som angränsar till Råsunda Stadion! Här snackar vi verkligen både Dallas och 80-tal i kubik. Kan faktiskt bli en liten blogspotlight om skrapan i Råsunda längre fram.

Thirty-ish

2008-09-22T19:48:00.006+02:00

Födelsedagen kom och gick. Jag hade kul med mina fina vänner, fick en massa bra saker. Drack alldeles för mycket. Jag poserade med omslaget till Neneh Cherrys "Buffalo Stance". Att få vara sig själv tillsammans med människor man gillar, är det bästa som finns.

Rom på 48 timmar

2008-09-17T11:34:00.013+02:00

En rapport från min korta vistelse i Rom har utlovats. Ger mig på en liten reflexion istället - troligtvis mer givande än att jag rabblar upp alla sevärdheter som har passerats under blixtvisiten i Rom.

Titta på bilderna och finn två fel! Italien är ett land. Och länder kan liknas vid personer, menar jag, i den meningen att har man det för lätt i början är det lätt att man blir kaxig och slöar till på upploppet. På 1500-talet var Italien på topp! Giganterna Da Vinci, Michelangelo, och Galieo Galilei (och många i deras kölvatten) definierade den sk renässansmänniskan. Universalgenier som lade grunden till upplysningen och den moderna människan som vi känner henne.

Italien är nu i ett så akut behov av pengar att Berlusconi funderar på att sälja ut många av Italiens nationalklenoder. Enligt DN ryktas det om att Pomejii ska säljas ut till högstbjudande för att fylla hålen i stadskassan, Google och Microsoft har nämnts som eventuella köpare. Eller behövs pengarna kanske för att boosta Berlusconis privatekonomi ? Ingen vet säkert med Italien.

Länder med kolonial- och expansionssträvande historia, som Storbritannien (med sitt sedan ett par årtionden skrotade imperium) och Italien (med Romarriket), verkar ha en stor uppfattning om sig själva genom sin "ärofulla" historia. Andra ser nog istället länderna som föredettingar, som lever på gamla meriter och aldrig kommer att nå sin forma glans. Något som kan vara svårt att acceptera för medborgarna. I Italiens fall kanske det är orsaken till att Mussolini blev så populär och att hans nyliberala lightversion Berlusconi nu fullständigt kan göra om Italien till sin alldeles egna mediokrati.

Låt mig va' jag mår bra

2008-09-14T21:36:00.008+02:00

Medan Gospland rider runt på sina höga ideologiska hästar tillsammans med sin mamma i Rom (rapport därifrån utlovad - watch this space!), så är jag kvar här, under kalla och klara höstskyar. Sandslottet ovan är, som ni kanske förstår, inte byggt av en treåring. Det är byggt av en man som fyller 30 i nästa vecka, samme man som driver den här bloggen.

Jag tröståt någon sorts sameuropeisk low grade-choklad igår. Jag tror jag håller på att bli sjuk.

Har läst ut Harry Martinssons "Kap Farväl". Har börjat läsa Virgina Woolfs "Orlando" igen. Och "On the Road".

Och, eeh:

http://myspace.com/iamthefatcontroller

Living in Narnia

2008-09-09T09:32:00.000+02:00

Jag kommer aldrig att bli så här rolig:

http://livinginnarnia.blogspot.com/

Tindersticks by Proxy

2008-09-05T10:15:00.002+02:00

Visst, höst kanske innebär mysigt biomörker för vissa. För mig innebär hösten Tindersticks, typ 1. Kortfattat innebär sjukdomen detta: vid den här tiden på året så får jag Tindersticks i huvet - innan jag somnar, när jag äter frukost, på jobbet, närfansomhelst. Jag börjar leta efter skivorna. Jag hittar skivorna. Jag tankar in låtarna på datorn. Jag lyssnar. Och jag upptäcker att jag tröttnat på Tindersticks för länge, länge sedan. Får ingen fix. Och vid det här laget börjar jag få flashbacks från förra året, då exakt samma serie händelser utspelade sig (anledningen till att jag hittade skivorna så snabbt, var att de låg på exakt samma ställe som förra året). Uppenbarligen lärde jag mig inget då, och jag kommer inte att lära mig något nu.

Tindersticks typ 1 är ett syndrom som innebär att minnena av en känsla jag hade för länge länge sedan tar överhanden, och att jakten på den här känslan blir viktigare än allt annat.

Hej då Tindersticks, ses nästa år. Same time, same place?

Blade Runner igen

2008-09-04T22:59:00.011+02:00

Jaha, då var det dags för en ny version av Sience Fiction klassikern Blade Runner från 1982. Ridgley Scott har av originalnegativen klippt ihop en ännu mörkare version än den Directors Cut som släpptes för 15 år sedan. Behövs det verkligen en Final Cut version? Jag hör till dem som tycker den första bioversionen från 1982 är bättre. Harrison Ford pratar mer, liksom. Och han funkar riktigt bra. Det är förresten synd att klippa bort det lyckliga slutet (bilfärden med musik av Vangelis). Måste alltid bra film vara deppig? Blade Runner är ju mörk och suggestiv så det förslår ändå. Det är ju inte den ultimata Feel Good filmen, om man säger så.

Blade Runner hör till en av mina favoritfilmer så jag är förstås lite nyfiken på den nya versionen. Kommer säkert att pallra mig iväg till biografen snart och kolla in den. Bio och höst är förresten en utmärkt kombination - se till att passa på att gå på bio i det stundande höstmörkret.

The Battle of the Tories - Churchill vs Thatcher

2008-08-31T16:32:00.026+02:00

Det talades på bloggen om Thatcher som "skarp". Jag vet inte. Jämfört med föregångaren Winston Churchill är hon en illvillig obetydlig liten gumma. Inte allmänt känt, men i Storbritannien under början av 1900-talet var Churchill en radial handelsminister (i och för sig under liberal flagg) som förespråkade en keynesiansk ekonomisk utbudspolitik och la grunden till det Bismarck-influerade socialförsäkringsystem som liberalen H.H Asquith senare fullföljde. Churchill fick till och med bassning av king Edward VII när han ville förbättra arbetarnas villkor; "King Edward accused him of fostering socialist ideas." Och som inrikesminister strävade han efter vård och rehabilitering av fångarna istället för fängelsestraff eftersom fängelset var ett "gastly place." Jämför det med järnladyns besatthet av "law and order."

Mer känt är förstås att Churchill som konservativ premiärminister under andra världskriget betvingade den store brune genom sitt stora engagemang och talarkonst. Där kan man verkligen snacka om att elda på massorna och ingjuta hopp i en till synes hopplös situation.

Visst var Churchill en kolonialist, en till viss del bakåtsträvande konservativ. Men det går inte att förneka att han under andra världskriget var rätt man på rätt plats. Lika fel som Thatcher var i sin nyliberala pardans med Reagan under 80-talet. Tillsammans krossade Reagan och Thatcher effektivt social statens ideal, införde rövarkapitalism och, under ekonomen Milton Friedmans flagg, tågade de fanatiskt för egoismen och nattväktarstatens rättfärdigande.

Ny gosse i klassen

2008-08-29T15:06:00.001+02:00

Ja, som ni ser nedan så har vi nytt blod i Stalingrad-kretsen. Välkommen, Gospland!

Gospland is here!

2008-08-29T12:53:00.007+02:00

Hallå där, Gospland ansluter, på anmodan av Tjockisen, och lovar att dissekera olika kulturella företeelser i vår samtid.

Det är alltid intressant att betrakta olika musikstilar och klasstillhörighet. Nu är det dags att betrakta den sk indiepopen. I dagens DN Kultur kan man läsa om Concretes och Shout Out Louds. Kärnan i the Concretes är uppväxta på Östermalm och Shout Out Louds är från den fashionabla förorten Danderyd - de har till och med en äkta "von" i bandet! Vilket kanske inte är så förvånade.

Indiepopen är förstås den aristokratiska falangen av den stora oformliga alternativmusik-genren. Vad har egentligen en drängfull tonåring med rött hår och en Slipknot-t-skirt gemensamt med en ung trådsmal indiepoppare som gillar och identifierar sig med ovanstående band? Inte mycket. Att inkludera klassbegreppet i analysen gör förstås uppdelningen mellan alternativ- och mainstream-musik ännu mer suspekt .

Tiderna förändras med andra ord - tänk vad meningsfullt den kändes att i början av 90-talet bänka sig framför MTV:s alternativa musiksatsning 120 Minutes! Det var inte bara bra musik, det kändes i viss mån som ett "statement" att titta på programmet. 80-talet hade ju sin klara uppdelning mellan kommersiella artister som Johnny Hates Jazz och alternativa the Smiths, och det levde kvar ett tag på 90-talet. Och alternativmusiken hade, tycker jag, sitt bästa forum i det utmärkta programmet 120 minutes.

En stridsvagn i kjol

2008-08-25T20:42:00.008+02:00

Få, om någon, kunde klå henne i en debatt. Hon var inte god, men hon var skarp. En idealist, på gott och ont. Hon räddade Storbritannien ur det sena 1970-talets totala kaos, och planterade i tomrummet en ny ideologi - thatcherismen - som prisade såväl total marknadsliberalism som Olde England-värderingar av gammalt snitt. Hon motsatte sig ett EG-medlemskap in i det sista, och införde ett tossigt och orättvist skattesystem som ledde till att till och med partikamraterna vände sig emot henne. Bland mycket annat.

I måndagens Metro kan man läsa att Margaret Thatcher slutligen gått in i demensens skugglandskap. Det är lite sorgligt. Thatcher var på många sätt något av en "värdig moståndare"inom den politiska arenan - man visste var man hade henne, hon var aldrig vag eller politiskt korrekt. Hur många sådana politiker finns det idag?

Thatcher var - likt kompisen Reagan - en politisk extremist på många sätt. Hon hade den nyliberale ekonomen Friedrich von Hayek som idol, vilket avspeglas i ett sånt här uttalande:

"I think we've been through a period where too many people have been given to understand that if they have a problem, it's the government's job to cope with it. 'I have a problem, I'll get a grant.' 'I'm homeless, the government must house me.' They're casting their problem on society. And, you know, there is no such thing as society. There are individual men and women, and there are families. And no government can do anything except through people, and people must look to themselves first. It's our duty to look after ourselves and then, also to look after our neighbour. People have got the entitlements too much in mind, without the obligations. There's no such thing as entitlement, unless someone has first met an obligation."

Prime minister Margaret Thatcher, talking to Women's Own magazine, October 31 1987"

Something For the Weekend # 2

2008-08-22T15:41:00.003+02:00

The Cowsills - The Rain, the Park and Other Things
Donovan - Wear Your Love Like Heaven
The Byrds - Tribal Gathering
Aidan Moffat - Nothing In Common / Hopelessly Devoted
Claudia Robot - Alarmsignal

I confess

2008-08-22T09:21:00.003+02:00

Jag använde barnbidraget till öl igår. Inte hela barnbidraget (någon måtta får det väl vara) men ändå. Ett par nya byxor till sonen eller fyra bärs? The jury's out...

The three B's

2008-08-22T00:43:00.004+02:00

Filmfestivalen-jippo på Färgfabriken. Ett mycket välplanerat "event" där Quentin Tarantinos nya Hell Ride visades, Cobra-öl delades ut en masse och där det också hade bjudits in riktiga mc-knuttar (som visade sig vara med i en knutteförening emot våld mot kvinnor!) Till skillnad mot filmens bikers som visade sig mycket benägna till sadistiskt våld av olika typer mot både killar och tjejer. Filmen var som Death Proof, fast på två hjul istället för fyra. Och väldans mycket mer tuttar och arslen, förstås. Man fullkomligt vadade i tuttar och arslen. Och krutrök.

Emellanåt god underhållning, om man godtar Tarantinos fullständiga kreativa rundgång och vägran att förstå att 90-talets populärkulturnördiga era faktiskt är över nu.

Hans nästa film ska tydligen handla om andra världskriget. En remake av en film från 1978.

Nu har jag chansen att skärpa mig

2008-08-18T21:16:00.004+02:00

Det har kommit till min kännedom att folk faktiskt läser den här bloggen, vilket så klart är roligt. Ännu roligare att det verkar vara människor som man har något litet gemensamt med. Som S till exempel.

Stockholms Filmfestival har dragit igång maskineriet för säsongen, och jag har skrivit om två filmer för katalogen och programtidningen. Bägge inom någon slags feminist/hbt/queer-genre. Jag vet inte varför jag väljer att skriva om just de här filmerna, jag är vansinnigt kött-å-potatis-hetero innerst inne. Eller kanske just därför. Jag vet inte. Jag är inte tillkämpat open minded, jag tycker i princip att alla människor är lika jävla jobbiga oavsett sexuell läggning.

Mitt riktiga pengajobb, på ett Public Service-bolag nära dig, rivstartade något fruktansvärt i förra veckan. Men det kändes också lite bra - jag gillar att jobba. Men det får man nästan inte säga. Så jag säger det tyst för mig själv.

Alla ska dö någon gång men...

2008-08-14T21:24:00.003+02:00

..det är bara det att just nu dör väldigt många i just min omgivning. En omtyckt chef, en annan omtyckt chef dessförinnan, min mormor, min kollegas pappa, min pappas kollega, och vem härnäst? De har funnits en gång, och så finns de inte kvar. Det är väl bara att tugga i sig, antar jag, men jag kommer aldrig att vänja mig.

Min son känner inte igen telefoner när de dyker upp i barnböckerna. För telefoner har ju ingen sladd. Eller hur?

Kompis från förr

2008-08-11T19:36:00.003+02:00

I tunnelbanan idag träffade jag på min gamle gymnasiekompis Gustaf. Vi umgicks en del även efter studenten, vi spelade skivor ihop och gjorde studentradio en kort period. Men vi förlorade kontakten sen och det är cirka sju år sedan vi sågs. Det blev lite jobbig stämning där i tunnelbanevagnen, men bara litegrann. Jag tror att vi alltid har gillat varann innerst inne. Jag och Gustaf gick i samma tyskaklass och han var så otroligt ambitiös. När det var prov fick läraren bokstavligt talat rycka provlappen från hans händer - han blev liksom aldrig tillräckligt färdig och var nästan gråtfärdig när han till slut tvingades lämna salen.

Strax innan studenten försvann han från skolan ett tag, ryktet sa att han var överansträngd och behövde vila upp sig. Han hade så otroligt höga krav på sig själv, den där mannen. Han verkade lyckas i allt han företog sig, men det var aldrig nog för honom. Jag undrar om han gick ut Handels till slut. Jag tror nog att han lyckades med det också. Idag sa han något luddigt om att han "jobbar med bostäder", och han såg ut att må rätt bra. Gustaf blev aldrig en Stureplansstekare, det fanns alltid något skört och inåtskådande hos honom.

Sportige Gustaf med det rufsiga håret och sneda tänderna. Hade han haft bättre självförtroende hade han helt säkert kunnat bli statsminister. Undrar om man skulle ta upp kontakten med honom igen?

Tillbaka igen..

2008-08-10T20:21:00.002+02:00

Tillbaka från det småländska höglandets mörka skogar och djupa sjöar. Här funkade NMT-nätet på sin tid, nu är det radioskugga för allt som kallas trådlöst. Gammelgäddan har hållit sig undan, till skillnad från vildhallonen som man nästan hann tröttna på. Veckans plagg: mina gummistövlar. Tittat på får med sonen (som vaktades av ett Lamadjur! - fåren, inte sonen alltså), hästar kor, ankor och invånarna i små avsomnade samhällen. Konditori-diet och rödvin har varit det kulinariska temat. Sonen älskade Småland och släktgården, precis som jag själv gjorde när jag var liten kanalje. Skrinda och trehjuling har varit veckans fordon. En natt var det vansinnesåska med blixtnedslag som gevärsknallar.

Och så såg jag den vackraste stjärnhimmeln någonsin, nästan lite skrämmande i sin detaljrikedom - helt molnlös och knivskarp. Den kom för nära på något sätt, man tappade känslan för skala och proportioner. Det hela var inte på betryggande avstånd längre, inte längre en stjärna lite här och där utan hela universum på en gång, kändes det som. Ibland var det som att hänga uppochner och se en megastad, ett kosmiskt gigantsamhälle nattetid. Ja, ni hör - psykedeliskt. Lite som att vakna upp och se hur The Matrix ser ut - egentligen. Hmm, ingen solklar jämförelse men ni kanske ändå förstår.

Hemkommen

2008-07-28T21:54:00.004+02:00

Jag och min älskade lilla Family Unit damp ner på Utö i lördags eftermiddag mitt emellan åldrade skärgårdsstekare, fnittriga alkoläskfjortisar och långhåriga restaurangtrubadurer. Vi bodde på Sveriges kanske finaste vandrarhem (utsikten över hamnen!) och åt fantastiskt bröd från det lokala bageriet. Dessutom lyckades jag dricka flera medhavda, och därmed förbjudna, 3,5:or på båten dit. Rock'n'roll.

Sonen, snart 3 år gammal, tyckte dock att höjdpunkten på hela resan var taxiresan hemifrån Åsen till pendeltågsstationen. Han fick alltså sitta på riktig vuxenplats i bilen, utan barnstol, och detta äventyr pratade han om i flera dagar. Resten av exkursionen var tydligen inte mycket att hänga i julgran. Men så befinner han sig också i granithård trotsålder just nu.

Man försöker och försöker, och vad har man för det?

Nu är han fast.

2008-07-22T22:46:00.002+02:00

http://www.iht.com/articles/2008/07/22/europe/22serb.php

Det var på tiden. Det är också dags att vi påminns om vad som egentligen hände i det där kriget.

Varför det är som det är i Mellanöstern

2008-07-22T22:00:00.006+02:00

Det här är tegelstenen som aldrig tar slut - som jag aldrig vill ska ta slut. Robert Fisk, brittisk utrikeskorrespondent, var under 30 år stationerad i Mellanöstern och rapporterade hudlöst från krigen som trasade sönder detta gudsförgätna hörn av världen. I boken sammanfattar han på dryga 1400 sidor sitt liv vid frontlinjen, och det oändliga mänskliga lidande han bevittnat i Libanon, Afghanistan, Iran, Irak och Palestina/Israel. Men han åstadkommer också en imponerande historieskrivning över Mellanöstern som sträcker sig långt tillbaka i tiden, och där roten till dagens konflikter spåras till det kolonialistiska Europas hänsynslösa agerande under mer än 100 års tid.

Ska man sätta en etikett på den här boken så får det, lite klyschigt, bli "Levande historia".
Vill man försöka förstå dagens situation i Mellanöstern så finns det bara en bok att rekommendera.

Hägerstensbadet

2008-07-22T16:59:00.002+02:00

Idag på utomhusbadet i Hägersten tvingades jag bevittna hur en kille använde sin tjejs rumpa som huvudkudde när han låg och solade. Varför gör folk så här? Jag är upprörd. Vart kan man vända sig med klagomål?

Lasermannen och jag

2008-07-19T22:42:00.003+02:00

Nu är jag på plats. På Åsen.

Och det känns väldigt bra.

Jag kan förstå John Ausonius, som förmodligen hade det bästa året i sitt sjuka liv häruppe, i en lånad lägenhet på Valutavägen mot slutet av åttiotalet. Det var under hans korta men intensiva yuppieperiod, efter första vändan på kåken men innan han började råna banker och skjuta på svarthåriga.

Livet verkar lätt häruppe bland molnen, himlen är lite närmre här.

Men snart kommer första betalningsavin från banken.

All muxed up

2008-06-04T16:58:00.001+02:00

http://thefatcontroller.muxtape.com/

Tema: Deephouse-låtar som handlar om att köra fast i Den Amerikanska Drömmen. # 1: Deep Dish

2008-05-22T08:43:00.004+02:00

Ja, vissa saker måste tydligen bara ut ur systemet. Och jag tror inte ett dugg på tarmsköljning. Men det här är faktiskt väldigt bra, en lite bortglömd melankolisk klubbpärla från en duo som var housens big room-elefanter under delar av nittiotalet. Tio år gammalt neråttjack (but keeping it funky!).

Deep Dish - "Stranded" (Radio Edit)

Kurt i The Scattered Pages vet inte vem Kurt i Lambchop är

2008-05-17T18:12:00.003+02:00

På en somrig fest i Vasaparken förra helgen kom jag av en slump att prata med det svårt jetlaggade Houston-paret Kurt och April. De var mycket indie-sympatiska båda två, och under kommande timmars samtal behandlade vi alltifrån Ingmar Berman till Texassonen George Bush. Det visade sig att Kurt, hemma i staterna, spelar i ett band som heter The Scattered Pages. Jag hade aldrig hört talas om dem, men beskrivningen Kurt gav av musiken fick mig att kolla upp bandets Myspace-sida så fort jag vaknat till liv dagen därpå. Och det är till min glädje bländande amerikana som levereras, akustisk altcountry med smäktande slideguitar och sentimentala texter i centrum. Och Kurts röst, förstås. Det är inget banbrytande på något sätt, men bandet har i alla fall hittat ett personligt uttryck som kilar fast sig någonstans i gränslandet mellan popklubben och lägerelden. Absolut värt en lyssning för alla som någonsin kärat ner sig i, säg, Neil Young, Ron Sexsmith, The Jayhawks eller Wilco.

Men vet ni en sak som är upprörande? Kurt hade aldrig hört talas om Lambchop, trots att han är namne med sångaren Kurt Wagner. Jag blev lite bestört, eftersom banden befinner sig något så när i samma genre. Men också lite glad för hans skull, eftersom han har något ganska underbart kvar att upptäcka.

Lambchop - "Soaky in the Pooper"
Lambchop - "It's Not Alright"
Lampchop - "Nashville Parent"
Lambchop - "I Can Hardly Spell my Name"

Människor. Vilka är de och hur kan vi lära oss förstå dem?

2008-05-12T21:28:00.015+02:00

Silver Jews "People" (American Water, 1998)

Alfie "People" (Are you imagining things, 2003)

El Perro del Mar "People" (Look! It's El Perro del Mar!, 2005)

Something for the weekend

2008-05-09T20:01:00.007+02:00

I går rasade jag över de mindre bemedlade klasserna och deras dåliga sätt, den svenska popvänstern samt tog Fredrik Reinfeldt i försvar. Livet är märkligt ibland. Men ja, jag står nog närmare punchverandan än förstamajtåget som ropar "AK 4, AK5 -borgarjävel hälsa hem!" när det närmade sig Stureplan.

I dag blir det dock bara musik, dansant sådan. Det är ju trots allt fredag.

Nykär phillysoul från The Spinners, glädjeframkallande partyhiphop från The Pharcyde, och
vintagetechno från britten Luke Slater. Håll till godo.

The Spinners - Just Can't Get You Out of My Mind

The Pharcyde - Soul Flower (Remix)

Planetary Assault Systems - Booster

Och ha en trevlig helg (även ni i Solberga om ni vet hur man gör)

//Fattie

Upp till kamp, typ

2008-05-08T21:16:00.005+02:00

Det blir mer och mer politik på den här bloggen. Den kryper sig på från alla håll.

Den första juli flyttar vi till den andra sidan av den stora vägen. Det är kanske bara någon kilometer bort, men det går inte att underskatta den mentala och sociala sträcka som tillryggaläggs. Vi flyttar från en white trash-förort där de vuxna skriker på, oftare än pratar med, sina barn - som överväldigande ofta är döpta till Timmy eller Vanessa. Vi har köpt oss ur ett resurssvagt skitområde, eftersom vi kan göra det. Fem år bland Solbergas tribaltatueringar, porrblonderade fjortisar och apatiska socialfall har gjort sitt för min humanistiskt balanserade människosyn. Solberga har fuckat med mitt huvud - jag flyttade hit som cyniker, flyttar härifrån som fullfjädrad fascist. Jag förstår om ni tycker synd om mig med min bostadsrätt och min tilltygade akademikersjäl. Men tänk då på dom som blir kvar i Solberga hela livet. Sug på det ett tag.

Den första maj släppte The Radio Dept. - mycket demonstrativt - singeln "Freddie and the Trojan Horse", en "vänsterkrok" riktad rakt mot vår statsministers månformade nuna. Titeln anspelar på att De Nya Moderaterna lurat en hel befolkning att tro att de är det nya arbetarpartiet, för att sedan visa sitt rätta jag efter att de kommit till makten. Alltså, jag tror verkligen att många röstade på (m) för att de kände att det var det enda möjliga alternativet i kölvattnet av en socialdemokratisk politik som hade misslyckats med att beskriva, analysera och verka i dagens svenska samhälle. Oavsett om folket valde "rätt" eller ej - jag tycker ändå det känns som om väljarna röstade rationellt, inte som en skock får som blivit förda bakom ljuset.

Jag har faktiskt ingen särskild uppfattning om frontmannen Johan Duncanssons poplyrik. Jag tycker att bandet musikaliskt hör till det bästa som Popsverige har att erbjuda, men i ärlighetens namn har jag kanske uppfattat på sin höjd hälften av texten i låtarna. Det finns säkert kompletta texter att tillgå, men det känns som om man skulle bli besviken om man lusläste. Det är My Bloody Valentine-syndromet, liksom.

Min fråga till sist: Är det inte det svenska folket som Duncanson borde basha?

The Radio Dept. - "Freddie and the Trojan Horse"

Läs mer om singelsläppet här och här

För att bryta min blogg-koma så postar jag ett instrumentalt spår som de riktiga Paul McCartney-fansen inte tycker låter som musik.

2008-05-07T20:32:00.003+02:00

Paul McCartney - "Frozen Jap"

Alkisen och godisgrisen

2008-04-27T09:12:00.005+02:00

Jag tror alla i Stockholm följer utvecklingen med stort intresse.

Följande har hänt: Ledaren för stockholmsmoderaterna, finansborgarrådet och supermänniskan Kristina Axén Olin, 45, blev helt plötsligt ganska vanlig när det uppdagades att hon hade svåra alkoholproblem. I ett slag blev hon, i alla fall i mina ögon, mänsklig. Alkoholen var en svaghet som inte längre gick att dölja. För att överleva var hon nu tvungen att blotta sig, acceptera att hon är alkoholist - acceptera att hon behöver hjälp. Och allt detta inför en sensationslysten offentlighet.

Jag har aldrig gillat politikern Kristina Axén Olin. Gudarna ska veta att hon inte varit lätt att tycka om. Man skulle med visst fog kunna hävda att hon representerat raka motsatsen till Fredrik Reinfeldts mjukare "alla ska med"-linje. Men hon har i alla fall alltid stått rak och trott på sina övertygelser - som ofta varit på kollisionskurs med mina egna. Vad kan vi nu förvänta oss av Karamellkungen? Det återstår att se.

En vårhälsning från Detroit

2008-04-24T13:05:00.008+02:00

Rhythim is Rhythim - "The Dance"

Det finns väl inte så mycket mer att säga om Derrick May, antar jag. Inget mer än att jag aldrig kommer att tröttna.

En alldeles särskild dag

2008-04-21T16:59:00.004+02:00

En snabbis innan jag och Mrs Fat Controller åker och firar vår bröllopsdag med middag på Tranan. Den här låten tillhör mina absoluta favoriter, alla kategorier. Lyssna och flyg baklänges till den plats i ditt förflutna som du helst skulle vilja besöka. Eller flyg in i framtiden och se dina drömmar bli verklighet. Works both ways.

The Byrds - Goin' Back

En för Andy-Pandy

2008-04-15T17:07:00.006+02:00

Stilikonerna Hüsker Dü, cirka 1986.

Hüsker Dü - Hardly Getting Over It

Svensk storfilm: Varg

2008-04-14T19:58:00.003+02:00

(från vänster: Peter Stormare på snöscooter, och en varg som ligger pyrt till.)

Det börjar bli tröttsamt det här. Att spy galla över svensk film, alltså. För att inte tala om hur tröttsamt det blir att lyssna på den enformiga svadan. Det är så fantasilöst, oinspirerande, ooriginellt. Ända sedan hela min årskurs tvingades gå och se Harald Hamrells "Vinterviken" inom ramen för något sorts välmenande Skolbio-projekt, så har jag gjort mig lustig över de undermåliga produkter som den svenska filmindustrin pumpar ut årligen. Men som sagt, jag börjar tröttna. Jag vill ju förstå. Jag vill sluta med att hånleende distansera mig, sluta med den raljerande och nedlåtande tonen. Give peace a chance!

Jag och Mrs FC bestämde oss för att gå och se Daniel Alfredssons nya storfilm "Varg". Filmen hade faktiskt fått en del trevliga omdömen (bl.a. här och här), så hemsk kunde den väl inte vara? Och så gick det som det gick. Det blev som det blev. Känner ni någon gång att livet upprepar sig i det oändliga?

Kände kritikerna att de inte med trovärdighet kunde såga ännu en svensk storsatsning efter Arn? Var de rädda för att de inte skulle få komma på några fler pressfrukostar på filmstaden ute i Råsunda? Fan vet. Min åsikt om Varg överensstämmer i alla fall väl med den hittils enda kommentaren till den här artikeln.

Om man ska se på det positivt så har jag och frun i alla fall sponsrat svenskt filmliv med 170 spänn. Man kan ju med fördel hävda att vi behöver de stora breda publiksuccéerna för att sedan ha råd att satsa på smalare regissörer som, säg, Jens Jonsson och Jens Ganslandt. Men det var svårt att tänka positivt under den 90 minuter långa visningen av Varg. Mycket svårt.

För mycket av det goda

2008-04-07T21:15:00.004+02:00

Det är nästan så att man tror att det här inte är sant. Ett gäng ironiska Cultural Studies-forskare på konferens måste ha åstadkommit det här som sin gruppuppgift: ett livsfarligt brain child som sammanför de tre element som mest effektivt pissar på Den Goda Smaken. Det är otäckt. Men jag skrattar, kanske för att dölja vad jag verkligen känner: rädsla.

Tysk marschmusik + Östblockstrance + Riverdance = Sant

"Hey!" - Boards of Canada vs The Mathletes

2008-04-05T20:04:00.006+02:00

Den här postningen handlar inte så mycket om den skotska electronicaduon Boards of Canada, och inte heller särskilt mycket om coverälskande no-fi-bandet The Mathletes från Houston, Texas. Vad det handlar om är det här: Lyckliga och osannolika ögonblick kan uppstå när planeter kommer ur sina banor och kolliderar. Go figure.

The Mathletes - "Roygbiv"

Robert Wyatt - At Last I Am Free

2008-04-04T09:35:00.002+02:00

Någon har satt ihop amerikanska 60-talsbilder från BBC:s arkiv med Robert Wyatts definitiva cover på Chics "At Last I Am Free". Ett enkelt grepp, men gjort med känsla (till skillnad från det mesta i DIY-väg som cirkulerar på YouTube). Wyatts spröda och melankoliska tonläge förmedlar en märklig blandning av hopp, frihet och förtvivlan, som här kan läsas som en illustration till baksmällan efter 60-talets drömmar om en bättre värld. En vacker klump i magen.

Audionom live 080329

2008-04-01T12:38:00.007+02:00

Det är svårt att veta helt säkert, men nog verkar det som att Audionom just nu befinner sig i sin starkaste och stabilaste inkarnation någonsin. I alla fall var det mitt omedelbara intryck efter att ha sett deras bländande trelåtars-set på konstnären Josefine Hinders födelsedagsfest i lördags. Samtliga låtar var från det kommande albumet Superior, varav en - fantastiska "Girls & Boys" - finns att avnjuta på bandets Myspace-sida. Och som vanligt levererade Martin Malms projektioner helt kongenialt den visuella dimension som gör bandets uttryck helt komplett.
Det var en storslagen kväll på det hela taget, och själva festen kräver nästan en helt egen postning. Gospland var där och filmade. När får man se resultatet?

Run, Emo - run!

2008-03-28T09:43:00.004+01:00

Jag blir så himla ledsen när jag läser sånt här. Jag och Mrs Fat Controller hade faktiskt en livs levande mexikan hemma på middag i helgen, nämligen pojkvännen till min frus bästis. Pepe är en 20-årig ingenjör som arbetar för sin pappas företag. Han reser runt i USA och programmerar tillverkningsmaskiner i gudsförgätna fabriksorter som exempelvis Quad Cities i Illinois.

Han bor på hotell i ett par veckor på varje ställe tills nästa projekt börjar någon annanstans. De är inte alltid snälla mot honom på de amerikanska fabrikerna. Han har det här jobbet eftersom han är yngst på företaget och inte har egen familj. Det senaste året har han genomlidit ledan i detta rookiehelvete. Att Pepe, som är en rolig och intelligent person, inte dukat under, tyder på stor mental stabilitet.

Annars är det sånt där som skulle kunna framkalla, just det, emo-liknande tendenser.

Och det sorgliga är att emomexikanerna förmodligen inte blir mindre emo av att en folkmobb försöker banka vett i dom. Snarare så kommer detta fenomen innebära att det bildas en hård kärna av ljusskygga fundamentalist-emos. Och det kommer inte att bli vackert.

Finskt vemod

2008-03-26T11:01:00.007+01:00

Ibland är det bara en sån där dag. Vinden är snuskigt hård och kall. Jag menar, när inte ens växthuseffekten levererar som den ska, vad kan man då lita på? Jag tittar åt öster och ser - Finland.

Kuusumun Profeetta - "Kovin Lentän Kotiin Kaipllan"

Den här jazziga pärlan är från den eminenta samlingen "BrokenFolkFunkLatinSoul" som världens bäste Gilles Peterson sammanställde åt tidningen Muzik 2003, och som håller fint än idag - väl värd att leta upp. Fem år är en evighet i den trendkänsliga klubbvärlden, men precis som det kontateras i den här artikeln: "Gilles sets not trends, but standards".

Lite för bra för att vara sant?

2008-03-23T23:29:00.005+01:00

Sedan Kanal 9 rivstartade med Brideshead Revisited förra året, har man fortsatt att lägga balsam på överhettade akademikerhjärnor. På en helt vanlig söndag kan man få stiga upp med Jeeves and Wooster, inta eftermiddagsté med retrosnygga reklambyråslashern Mad Men, och avsluta kvällen med en (i och för sig ganska ordinär) brittisk dokumentär om punken. Torsdagar betyder realityserien Grand Design, där britter med alldeles för mycket pengar och fritid förverkligar sina våtaste arkitektdrömmar. Och fredagkvällarna i tre månader framöver tillbringas i sällskap med Woody Allen, förmodligen världens roligaste cradle robber.

Både jag och Mrs Fat Controller är mycket nöjda med den här kanalens framtoning och ambitionsnivå. Men hur länge tror ni att de får hålla på? Vad händer när lågkonjunkturen slår till? Hur som helst önskar jag verkligen att de lyckas fixa fram publik till annonsörerna med det här utbudet. Det vore ju tråkigt annars.

Påskharen - bang bang, you're mine

2008-03-22T21:54:00.005+01:00

Jäpp, så här ser han ut numera. Påskharen. Skulle du bjuda hem den här filuren på middag? Tja, jag har ju tagit in den i mitt hem. Jag kommer att gå och lägga mig, och stilla glida in i drömmens förtrollade värld. Men troligtvis kommer drömmarna att avbrytas halvvägs av att monsieur här slår in ett knytnävsstort hål i min tinning för att sedan använda min kropp som hemvist åt sina slemmiga ägg.

Titta noga på den här figuren. Visst, låt dig gärna luras av det trevliga röda halsbandet och den gemytliga bjällran. Låt dig förföras av säljtexten som utlovar obegränsad påskchokladnjutning.

Men titta för guds skull in i ögonen. Var köper man en sån där customized M-60, med granatkastare och pulslaser?

Nej, jag måste fördriva ondskan, skingra mörkret. Släppa in ljuset. Ser du morgonsolen? Det är mitt i natten och den sticker i dina ögon. Men du vet att den vill dig gott. Du vet.

Orbital - Chime.mp3

Double Bowie Fantasy

2008-03-20T13:51:00.006+01:00

David Bowie - A New Career in a New Town.mp3
Jag orkar inte prata om att Kent spelade in en låt med ungefär samma titel, fast på svenska. Det här är det bästa instrumentala spåret från David Bowies "Low". Brian Eno, också ett geni, var med på ett hörn.

David Bowie - Drive In Saturday.mp3

Vad tyckte ni om Anton Corbijns "Control"? Jag kunde aldrig riktigt stämma in i hyllningskörerna, men sekvensen när "Drive In Saturday" bildsätts med en ung glammig Ian Curtis sittande uttråkad i sitt pojkrum - är sublim.

Den vaksamme och bildade läsaren kanske märker att jag nästan fått till ett litet Joy Division-tema, via Curtis-favoriten "Low" och förra årets stora popfilm, "Control". Trevligt, men nu får det vara bra för den här gången. Glad påsk!

// Fatty

Pluxus gör om Familjen

2008-03-18T18:52:00.007+01:00

Pluxus gör en graciöst svävande droneversion av Familjens hit från förra året. Vad ska man säga? Det är mycket vackert. Jag är så glad över att Pluxus fortfarande gör så här bra och relevant musik efter mer än ett decennium på electronicascenen. Ibland, och bara ibland, är man stolt över att vara svensk.

Familjen - Det snurrar i min skalle (Pluxus Remix).mp3

Josef K - Chance Meeting

2008-03-18T09:52:00.004+01:00

Två småbarn knivmördade i en villa i Arboga. Möteskarneval på jobbet. Snöslask på gatorna. Jag behöver tröst.

Den här låten brukar alltid få mig på bättre humör.

"This is something interesting and special" - PIL vs. USA

2008-03-17T16:10:00.005+01:00

Public Image Ltd. "uppträder" i tv-showen American Bandstand i maj 1980. Det är så tydligt hur John Lydon vill provocera och göra en satir över hela programformen. Han misslyckas kapitalt, och istället blir det hela till en osannolik och surrealistisk tv-fest. Det är stor humor och ett målande exempel på vad som kan hända när brittisk ironi möter det amerikanska oironiska showbiz-formatet.

[Löuuw-Faiij]

2008-03-15T14:49:00.003+01:00

Och ibland kan något mycket minnesvärt uppstå ur någonting som skapades på en eftermiddag. Eller, som i alla fall gav intrycket av att ha skapats på en eftermiddag. "Spiderweb-Butterfly" är en otroligt charmig bagatell från Lou Barlows och John Davis debutalster som The Folk Implosion 1994. Det är skevt men ändå skärpt - Barlow i ett nötskal. Och en skön kontrast till Dinosaur Jr:s återförening härom året. Det är svårt att inte älska det här.

The Folk Implosion - Spiderweb-Butterfly.mp3 (zshare)

Hur kunde vi glömma?

2008-03-14T22:51:00.004+01:00

På det vackraste spåret från albumet "From the Valley to the Stars" (köp här) sjunger Sarah Assbring om den desperata kampen att hålla liv i ett förhållande, när det är så mycket lättare att göra skit av alltihop. Det är två människor som glider isär och det är så sorgligt.

El Perro del Mar - How did we forget?.mp3 (zshare)

NDW, ich liebe dich # 2

2008-03-13T10:31:00.003+01:00

Hamburgsonen Andreas Dorau var den tyska nya vågens egna lilla charmtroll, som 16 år gammal skickade in en tejp till Der Plan:s hippa postpunketikett Ata Tak i Düsseldorf.

Låten på bandet hette Fred vom Jupiter, och hade kommit till i Andreas musikklass. Fem skolflickor mellan 12-14-år fick agera körsektionen Die Marinas, som sjöng över ett analogt sequencer-beat och en löjligt effektiv melodislinga som sedan 1981 välsignat dansgolv från Berlin till Brooklyn. Låten klättrade på listor över hela världen och blev den första (enda?) crossoverhiten från NDW-lägret.

Och videon är naturligtvis fantastisk på många olika plan:

Till sist en annan sida av Andreas Dorau, ett spår från det mångsidiga debutalbumet "Blumen und Narzissen" från 1981, släppt under bluffnamnet Die Doraus und Die Marinas.

I melankoliska "Nordsee" minns Dorau hur det är att sitta vid kajen i sin hemstad Hamburg. Han hör ljudet av måsar och sälar, känner doften av sjögräset och musslorna. Tysk hembygdsromantik har aldrig låtit så bra.

Die Doraus und Die Marinas - Nordsee.mp3 (zshare)

NDW, ich liebe dich

2008-03-12T14:18:00.001+01:00

Der Plan - Adrenalin Lässt das Blut Kochen (från albumet "Geri Reig", 1979)

Vi börjar här.

Düsseldorfbandet Der Plan var pionjärerna och portalfigurerna på Neue Deutsche Welle-scenen och inspirerade framtida synthband världen över med sin egensinniga elektroniska kompositioner. Adrenalin Lässt das Blut Kochen inleder första fullängdaren "Geri Reig" från 1979, och låten levererar precis vad den utlovar.

Der Plan - Adrenalin Lässt das Blut Kochen.mp3 (zshare)